Ensamstående i ett förhållande
Att leva som ensamstående förälder i ett förhållande var en väldigt konstig situation.. De var ju trots allt inte jag som sa från början att jag var redo.. Ändå är det jag som har tagit största ansvaret för dotter under hennes hittills 16 månader långt liv. Redan på BB var de ju jag som skulle göra allt.. Förutom att han faktiskt höll i henne under badet.. :o
Jag trodde allt handlade om en rädsla och osäkerhet till en början.. Så tänkte först inte så mycket på det. Sen handlade ju de mesta om amning ändå den första tiden :p men ju mer tiden gick märkte jag att pappan i fråga inte ens kändes så intresserad.. Under dessa månader går de räkna på en hand hur många gånger han ens har försökt att byta blöja eller mata henne.. O när han har gjort det är de för att jag har bett honom göra de.. Han har aldrig tagit de insiativet själv.. Och de har alltid varit massa problem när jag vill göra någonting på egen hand..
När jag skulle gå en danskurs i våras på kvällarna fick jag stressa järnet varje tisdag för att hinna göra mig i ordning, mata lillan, borsta tänder, sätta på pyjamas och byta blöja innan jag kunde åka.. Så han bara var "tvungen" att sitta själv med sin egna dotter i ca en halvtimma till en timme innan de bara var att gå o lägga henne..
Han tog oxå alltid för givet att jag skulle ta med henne överallt, varje gång jag skulle göra någonting.. Sa jag att jag tänkte åka ner till stan en sväng fick jag frågan tillbaka "Jaha, när kommer ni hem då?!" NI.. Jag fattar inte att de kan vara så hemskt och jobbigt att vara själv med sin egna dotter.. Skulle jag göra något på egen hand när dottern var vaken även om pappan bara var hemma fick jag alltid skaffa barnvakt :S:S hur sjukt är inte det då?! Jag fick knappt dammsuga hela lägenheten om han skulle hålla koll på henne så länge.. Jag minns så väl en gång när jag nästan var färdig.. Hade dammsugit hela övervåningen och hade bara de lilla där nere kvar.. Då kommer han bara ner med dottern o lägger henne i vagnen som står i hallen.. Säger att han inte orkar mer o ska gå o lägga sig...:S så de var ju bara att avbryta....
Ne han har bara varit som en sorts "lekpappa" för dottern när han kände för de.. Annars levde han sitt egna liv.. Sov..var nere i källaren o pysslade.. Var ute o grejade med bilen.. Jobbade eller satt o slöade i soffan med IPaden... Förstår inte varför man inte bara kunde hjälpas åt?! Man borde vilja o längta efter sin dotter när man har jobbat en hel dag..vi satt ju ofta o väntade på att han skulle komma hem.. Men när han väl gjorde de gick han bara o la sig eller gjorde annat ändå..:(
Min bästa vän Anna <3 hjälper mig mycket mer med lillan än vad hennes pappa har gjort någonsin.. Men de är bara för att hon själv vill.. Är intresserad av barn.. Vill lära sig och givetvis underlätta för mig! Hon hjälper till att roa lillan om de är svårt vid matning, byter blöja o kläder frivilligt, borstar tänder, leker, busar o tröstar Tindra om inte jag har möjlighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan hennes hjälp många gånger! Men de var så fult varje gång Anna kom hit och killen var hemma.... Gick jag då undan för att duscha.. Slänga soporna.. Lägga i en maskin tvätt eller liknande tog pappan bara för givet att Anna skulle ta största ansvaret!!! Han kunde själv bara gå iväg o lämna dom ensamma. Inte för att de inte fungerade bra eller att jag inte litar på Anna för de gör jag till 110%, MEN en pappa gör väl inte så?!
Nej de är inte mycket han har gjort för sin dotter.. Han hämtade eller lämnade inte ens henne på dagis.. En av de mest enkla grejerna man kan göra.. Jag blir så ledsen för Tindras skull att hon skulle få en sån oansvarig och omogen pappa.. Jag ville hon skulle få en bra pappa.. En pappa överhuvudtaget som jag aldrig hade..:'( o som för den delen inte killen hade heller.. De hade vi ju pratat om en del innan.. O de trodde jag vi var överräns om.
Jag vet ärligt talat inte vad för bild i huvudet han hade när han sa att han var redo för barn.. O att han ville ha barn.. O att han hade ändå lite erfarenhet för att han tidigare suttit barnvakt åt sina syskonbarn.. Känns som allt de där bara var en lögn.. För visst de är svårt att säga till 100% att man är redo eller inte när man egentligen inte vet alls vad allt kommer innebära men man kan väl föreställa sig lite ändå sen får man ju ta allting som de kommer.. Ta sitt ansvar och göra de bästa av de.. Inte bara strunta i det!! Man kan inte strunta i sina barn!! De går inte säga.. Nee jag orkar inte.. Jag är trött.. Jag ska i väg.. Jag ska ditt o jag ska datt.. Man har inte bara sig själv o tänka på längre!! Men så var de för han.. O jag försökte säga många gånger vad händer om inte jag orkar då?! Om jag blir sjuk eller skulle vara VÄLDIGT trött nån dag..? Jag skulle ialf inte stunta i henne ♥ För de skulle jag aldrig klara av!
Flytten från Öxnehaga till Kortebo
Har bott på området Öxnehaga i stort sätt hela mitt liv. Varav 7 år i egen lägenhet. Den lägenheten var mitt liv.. Där har jag tillbringat mycket mycket tid, eftersom man levt ett så pass isolerat liv som sagt. Där har de hänt de mesta.. Sorg, skratt, fester, bråk, kärlek, nyfunnen vänskap m.m m.m
Under nästan lika många år som jag bodde där, bodde även min första hund Cindy där <3 och de finns så många fina minnen från den tiden. Bl.a. Alla rastrundor och promenader vi tog tillsammans.. Alla timmar vi spenderat sammanlagt på skyttebanan eller dagisets gräsmatta när dom hade stängt.. De värsta minnet av allt är ändå att du dog plötsligt en kväll hemma i hallen.. De lär jag aldrig glömma :'(
Men i och med flytten så kändes de som man lämnade även dig.. . Våran tid var verkligen över :'(
Jag skulle även lämna min trygghet o mitt hem där jag då som sagt levt i 7 år.. Verkligen ingen lätt sak att göra när man har panikångest o socialfobi.. Man har då lätt för att oroa sig och förstora upp saker o ting..och man vill vara där man känner sig trygg.. Här ute i kortebo känner jag ju ingen.. Hur är grannarna? Vart ska man då gå nånstans med hunden på promenad? Vart ligger närmaste mataffär? Hur skulle de kännas att bo o leva där? Sitta där själv?! Skulle jag få ångest?
Allt för mycket tankar snurrade i mitt huvud..
Men flytten var nödvändig! Vi skulle bli en familj och min lilla tvåa skulle inom kort bli alldeles för liten. Jag och pojkvännen satt och kollade runt lite då o då på blocket efter lägenheter och fann denna i Kortebo. Vi åker hit för att kika och de ser fruktansvärt för färligt ut på utsidan..:/ no way att jag tänkte bo här!!! Tänkte jag.. Men så öppnar hyresvärden ytterdörren o vi stiger in. Vilken skillnad!! Från ett ruckel rent ut sagt på utsidan till en ljus, öppen och hyfsad fräsch lägenhet på insidan! Stor o rymlig med gott om förrådsutrymmen :) både källare o vind. En fyra på 110kvm. Vi sa att vi var väldigt intresserade och tackade för oss. Trodde dock inte att vi hade nån chans överhuvudtaget eftersom jag lever på bidrag och killen har skulder... Men man kunde ju hoppas att min gravidmage skulle ge oss några plus i kanten.. ;) kände mig dock väldigt tveksam till ev flytt och ville inte lämna min trygga fina lägenhet! Samtidigt som de på ett sett hade varit skönt med ett miljöombyte och en nystart.. Väldigt blandade känslor med andra ord :p
Det gick ett tag och hyresvärden hörde sedan av sig och säger att lägenheten tyvärr är uthyrd till någon annan. Vi blev besvikna men jag kunde inte annat än att undgå en inre känsla av lättnad oxå.. Samtidigt som jag ändå visste att vi skulle bli tvungna att flytta förr eller senare.. Vi fortsatte att leta men hittade inget intressant..:/ några veckor senare ringer hyresvärden från Kortebo igen. Hyresgästen som skulle ha lägenheten hade ångrat sig! Och nu frågade han om vi fortfarande var intresserade :o :D. Klart vi var och några dagar senare skrev vi kontrakt. Vi flyttade in sista helgen i Juni 2013.
Vilket betyder att jag nu har bott här ett år. De finns många för och nackdelar här men ångrar ändå inte flytten. Lägenheten på Öxnehaga tillhörde mitt gamla liv som ung utan barn. Och 7 år är väldigt länge.. De var ändå dax för något nytt. :) ♥ Kunde bara önska att servicen var lite bättre här och att dom faktiskt tog hand om gården, men sen hyresvärden köpte en herrgård några mil här i från har han all focus där o vi i Kortebo känns bortglömda :/ ne skärpning! Skulle bli jätte fint om de kunde bli lite mer ordning.
Förlossningen
Allt började måndagen den 15 april 2013 på kvällen. Jag o pojkvännen skulle ut till kortebo för att skriva kontrakt på en lägenhet. På vägen dit börjar jag känna att jag får ont i magen som lite små krämpor eller hur man ska förklara.. O shiit tänkte jag.. Nu börjas de.. Hade ju läst att man kunde ha förvärkar i flera veckor innan de var dags o dom skulle bara eskalera med tiden för att senare då bli ett helvete när de gällde att ungen skulle ut..!
De blev lite värre där på kvällen o jag hade svårt att sova där på natten.. Blev inte mycket sömn alls o jag bävade för veckan som var kvar innan satt förlossningsdatum.. O kanske längre eftersom man oftast går över tiden med första barnet..
Tisdagen var ännu värre.. Fick ont oftare o var skit trött eftersom jag knappt sovit.. Låg i soffan hela dagen.. Fick inte i mig någon mat..på kvällen blev de jobbigt.. Mer smärta o tätare.. Tyckte även att jag kände ett mindre tryck neråt.. Så ringer förlossningen o frågar om man inte får komma in på en undersökning o de var självklart man fick det. Så vi åker in.. Får komma in i ett undersökningsrum, där dom konstaterar att jag faktiskt var öppen hela 7 CM redan!! O här blev de minsann ingen hemresa! De tyckte de var otroligt starkt av mig att ha kämpat så länge hemma :)
Samtidigt som jag blev glad över att jag hade kommit så långt fick jag en inre PANIK!! De var alltså nu de skulle hända! Jag fick inte åka hem.. De fanns ingen väg ur de här förutom att föda ut ungen.. O de skulle bli ett helvete. Dessutom var vi ju inte ens förberedda på att de skulle ske nu så vi hade inga grejer med oss plus att min dåvarande hund Viggo satt i bilen o väntade.. Så killen var ju tvungen att åka hem o hämta grejer o lämna vovven hos en hundvakt. De kändes ju INTE alls bra.. Att bli lämnad helt själv på förlossningen..men jag fick en jätte bra barnmorska som försökte göra allt för att jag skulle vara så lugn som möjligt. Hon förklarade hela tiden vad som skulle göras o hur allting skulle gå till. Till slut kom ju killen tillbaka med.
Värkarna blev värre o värre o de tog hål på vatten.. Jag krävde att få ryggmärgsbedövningen som jag hade begärt.. Prövade lustgasen men den blev man ju bara snurrig i huvdet av o vågade inte ta för mycket av den då jag fått använda lustgas tidigare i samband med ett tandläkaringrepp o då mådde jag skit efteråt..:/
Jag hade tur i allafall. Läkaren som skulle sätta bedövningen kom ganska fort o då hade jag ont!! Men så fort de var klart släppte ALLT! Så jävla skönt! Hade bara trycket neråt kvar. Men kände mig ändå som människa igen :) i samband med såna här bedövningar kan ju förlossningsarbetet o värkarna avta lite grann o de var precis vad som hände med mig.. Så till slut satte dom ju in värkstimulerande dropp för att få igång de igen..men kände knappt något ändå så barnmorskan fick ju säga åt mig när jag skulle krysta.. Skum känsla.. Höll på en stund.. O de var inga dimmor.. Men sen kom vi till huvudet.. O jävlar vad de spände där nere!! De gjorde ont! Önskar verkligen att jag hade haft mer stöd av min pojkvän.. Men nejdå han satt mest på sin stol o avvaktade :( jag som hade sett på så många förlossningar på tv där killarna är hur gulliga som helst o vet knappt vad dom ska göra för sin tjej som ligger i plågor.. Här fick man klara de mesta på egen hand :@.
06:34 kom lill pluttan ut! Ca 6 och en halv timma efter att jag kommit in till förlossningssalen :) så tycker ändå att de gick hyfsat fort! Blev förvånad oxå över att de faktiskt var en liten tjej.. Vi var nästan helt inställda på att de skulle vara en pojke :p Jag var så lycklig att de var över och hon var frisk!! Jag hade FÖTT BARN!! Jag hade jävlar mig gått igenom en förlossning!! Min största rädsla typ ever!! Jag hade klarat de!! Kunde knappt förstå de! :D allt kändes så overkligt o få upp den lilla livet på bröstet. ♥
Jag fick sy lite grann men kände som tur var ingenting för jag var ju fortfarande ganska kraftigt bedövad, sen var de dags att gå in och ta en dusch..o jävlar vad jag blödde när jag ställde mig upp! De var lite creepy.. Kände mig lite yr o vimmelkantig oxå.. Så skyndade mig i duschen för de kändes obehagligt att vara där inne ensam. Just de! Innan duschen fick vi ju faktiskt föräldrar fika med ;) mackor, cider och varm chocklad. Så gott! Äntligen smakade de att äta lite.
Efter duschen iallafall blev vi uppvisade till BB. Där hamnade jag på en fyra sal! Va fan..?! Jag tänkte då inte stanna här själv! Killen skulle ju med stanna kvar o sova! Fick lite panik där.. Men pratade med dom så vi fick till slut ett eget rum.. Dock på gyn.. Avdelningen bredvid eftersom de annars var fullt på BB. Första natten var ett helvete.. Lillan skrek o skrek o jag kom knappt upp ur sängen efter förlossningen..:/ dock var de bara o kämpa på.. Killen var ju trött.. Han behövde sova..:/ jag då?! Som inte sovit på flera dygn?!?! Och gått igenom en förlossning?! De spelade tydligen ingen roll.. Nu i efterhand fattar jag inte att jag inte la lilltösen bredvid mig i stället för att hatta upp o ner hela tiden.. Annars handlade de mest om amning, blöjbyte, klädbyte o sömn för lillan. Fick även hjälp att bada henne följande dag.. Så man visste hur man skulle göra.. För vi hade ingen aning. Vi valde även att stanna en natt extra för att känna oss lite mer säkra.. Men den natten sov jag knappt heller någonting.. För då fick vi ett rum inne på BB o dra åt helvete vad varmt de var! För varmt! Förstår att de måste vara så för dom små.. Men för mig kändes de som en bastu.. Inte behagligt för fem öre :/ men lillan sov så gott så ♥
Graviditeten
Min graviditet var väldigt jobbig... Inte så mycket fysiskt utan psykiskt.. Jag kände ju mig som sagt inte redo och var fruktansvärt nervös inför förlossningen.. Har varit förlossningsrädd så länge jag kan minnas och har sagt de.. "Fyy fan när den dagen kommer.. Då kommer jag dö!" Och man har många gånger undrat hur alla klarar de.. De måste ju typ vara den värsta smärtan man kan uppleva!! Det spelade heller ingen roll hur många man pratade med som gått igenom en förlossning eller hur många förlossningsberättelser man läste på internet.. Alla förlossningar var ju olika.. :/ det kändes jobbigt.. För jag ville ju veta! Så man på något sätt kunde förbereda sig.. Mentalt ialf! Jag tog kontakt med en mottagning på Ryhov som skulle vara till för att hjälpa såna som mig.. Förlossningsrädda.. Fick ett möte och gick dit o pratade.. Men jag kände inte att jag fick någon respons för fem öre.. Hjälpte inte mig ett dugg! De ända som var till någon nytta var att vi besökte förlossningen.. Jag fick se vart man går in.. Hur avdelningen ser ut och hur en förlossningssal är o lite hur de fungerar. Nu visste man åtminstone de.. O de gjorde mig liiiite liiite bättre till mods.. För jag hade ju ingen aning om nånting.. Min barnmorska berättade ju heller inte så mycket utan var ganska luddig i sin information till och från.. Den som faktiskt hjälpte mig mest var min psykolog.. Som jag precis hade börjat träffa innan jag fick reda på min graviditet. Meningen var att vi skulle göra en KBT behandling men när jag fick reda på min graviditet och mådde så pass dåligt i den, hjälpte hon mig mycket med de i stället! Hon var som en andra barnmorska :) <3 utan henne vet jag inte vad jag hade gjort.. För hemma av pojkvännen fick jag inte så mycket stöd.. Han har aldrig varit så mycket för att prata. Han sa bara att de kommer gå så bra o jag kommer inte dö.. Sen skrattade han lite som allt var på skoj.. Så var de inte mer med de.. Vissa gånger kanske de lät som jag skämtade om de men i själva verket var jag livrädd!!
Det var därför jag valde att inte berätta om min graviditet för så många.. Bara mina närmaste visste om det. Ville inte ha de här "ååh hur går de?!" "Nu är de inte långt kvar! Hur känns det?!" Även om jag vet att folk bara skulle mena väl, skulle de bara kännas fruktansvärt jobbigt att prata om de.. Så länge inte så många visste om de, kunde ju allt vara som vanligt o man kunde prata om allt annat som skingrade ens egna tankar för en stund :)
Fysiskt var de faktiskt mest jobbigt i början och slutet. I början var jag FRUKTANSVÄRT trött!! Slocknade ofta i soffan eller gick o la mig för natten redan vid 19-19:30 på kvällarna :o verkligen INTE likt mig som varit nattmänniska i många år och tyckt de varit tidigt om man lagt sig vid tolv lixom hahahah.. Jag mådde illa med.. Fast inte som många andra på mornarna utan på kvällarna.. Var känslig för dofter o hade ett helvete rent ut sagt med att laga kvällsmåltiderna.. Fick inte i mig så mkt heller.
Andra tristessen var betydligt mycket bättre.. Inget illamående och man var piggare igen. Kände nästan inte av att man var gravid förutom att magen växte o man till slut fick känna av att de faktiskt var någon där inne:) mysigt var de! Väldigt annorlunda känsla! De ända dåliga med andra trisstessen var förstoppning.. Fy fan vad jobbigt de var!
O så till slut kom vi in i sista o tredje trisstessen.. Kändes ju som en evighet de här 9 månaderna.. Magen bara växte o växte.. Kände mig stor som ett hus o hade svårt att röra mig.. Allt som tidigare varit så lätt var bara jobbigt.. Ta sig upp ur soffan.. Vända sig i sängen.. Städa.. Kliva ur bilen.. Gå ut o rasta hunden.. Blää kände mig inte alls bekväm!! Sen tryckte ju lillan upp mot bröstet för att kunna få plats vilket gjorde att man under en tid hade jobbigt o andas.. O de var väldigt obehagligt.. Speciellt när man redan har panikångest sen tidigare..:/ på ett sätt önskade jag bara att detta kunde vara över. Eftersom jag blev väldigt stor om magen och den växte snabbt.. Fick jag en del bristningar.. Vilket oxå ledde till att de kliade nått fruktansvärt på magen.. Grymt irriterande.. Då de knappt hjälpte att klia heller.. Eftersom magen kändes som bedövad..:S
Vi förberedde oss så gott vi kunde med alla saker som behövdes skaffas innan. Men de är ju inte billigt att få barn alltså! :p vi köpte ny barnvagn och ny bilbarnstol, kudde, täcke, filt, spjälsängsskydd, lakan o badbalja. Annars fick vi o köpte begagnade kläder o säng. Barnkläder ser ju ut som nya när dom är sådär små för de växer ju ur de så snabbt ändå :) pricken över i:et med var ju faktiskt att pojkvännen tog körkort en månad innan satt förlossningsdatum :D nu behövde jag inte längre vara orolig för hur man väl skulle ta sig in när de var så dags!:)
Två år sen sist
Usch vad sur jag blev!! Hade precis skrivit ett långt och bra blogginlägg men gick ur appen för att öppna Facebook och hämta en bild som jag skulle ta o lägga till här nedanför, men när jag öppnar appen igen så är allt borta!! Fyy fan! Allt sparades ju innan i utkast när man skrev.. Tydligen inte längre..:/ Aja får väl försöka o skriva om igen men känns ju inte lika roligt..
Här har man inte varit inne på länge.. De har faktiskt hänt mycket på dom här senaste två åren sen man var här inne o skrev sist :p men har faktiskt känt nu att jag saknar bloggandet lite grann.. Det är skönt o få skriva av sig ibland om sina tankar och funderingar som man har. Dock har jag ingen fungerande dator längre utan får blogga från mobilen.. De funka ju det med men kanske lite jobbigt på längden.. Om man bortser från att man faktiskt kan ligga o slappa samtidigt i soffan som jag gör nu :p
Det största som har hänt under dom här 2 åren är att jag har fått en liten dotter som heter Tindra :)<3 hon föddes den 17 april 2013. Graviditeten var inte planerad och när jag upptäckte att jag var gravid var jag faktiskt inte alls säker på om jag skulle behålla barnet eller inte.. Kände mig inte riktigt redo. Har man levt med panikångest och socialfobi sen man var 17-18 år gammal och inte kunnat lämna lägenheten på flera månader för att sedan leva väldigt isolerad och beroende av andra under flera år, känner man inte riktigt att man har fått leva ut ordentligt.. De var ju inte för ens sommaren 2011 som jag kände att jag började må riktigt bra igen.. Jag kunde åka buss på egen hand.. Jag kunde handla själv.. Jag började hitta på mer och utmana mig själv för saker jag inte vågat/kunnat på flera år.. Under en liten period ville jag även påstå att jag var lycklig!!! O de ordet finns knappt i mitt liv.. Jag mådde bra! Och detta kom efter att jag hade plockat ut min andra och sista p-stav.. Jag säger inte att allt beror på p-staven men jag fick mina problem ca ett halvår efter att jag hade satt in min första stav o mådde väldigt mycket bättre ett halvår efter att jag hade tagit ut min sista.. De finns faktiskt dom som är extremt känsliga mot preventivmedel och jag är helt säker på att jag är en av dom..
I alla fall när jag nu mådde så bra o var sakta men säkert på väg mot rätt håll visste jag inte om jag vela ha barn.. Det skulle ju betyda att man skulle bli lite isolerad och låst av en annan orsak.. Man skulle bli "tvungen" att leva för någon annan.. Jag och pojkvännen diskuterade de här och han sa att han var redo och gärna vela ha barn.. De värmde i mitt hjärta och jag började tänka.. Varför inte.. Du är tillsammans med en kille som du älskar o han älskar dig.. Du fyller snart 25.. Vad väntar du på egentligen.. Tar du inte denna chansen finns de en stor risk att du kommer ångra dig rejält en dag.. Sen var jag ärligt talat rädd för att jag skulle få skulden efter en ev abort varje gång vi bråkade med.. Eftersom han verkligen ville detta o jag skulle då ha tagit de ifrån honom.
Så valde att behålla barnet <3 inte enbart för hans skull utan vad visste jag egentligen om barn?! Jag har inga småsyskon eller småbarn i min närmaste släkt.. De kunde ju faktiskt bli mysigt oxå att bli en familj <3
