miizen

Alla dagar ser nästan likadana ut.. Går upp.. gör iordning frukost..tar upp barnen.. äter frukost.. gör oss i ordning.. plockar/fixar lite här hemma.. går ut.. äter mellanmål..leker.. laga mat.. äta.. vila.. mellanmål.. går ut.. kvällsmat..läggning av barn.. och sen
sätta sig vid TV:n för att kolla på serier.. Ett försök att fly verkligheten för en stund.. Brukade fungera förr.. Men inte längre.. Finns ständigt något som påminner om mig själv och mitt mående.. nån som mår dåligt.. där jag känner igen just DEN smärtan och hur ont det faktiskt gör... någon som har funnit kärleken.. något som jag aldrig kommer finna känns det som.. i alla fall inte på riktigt.. för "evigt"...möjligtvis bara för ett tag.. Någon som har en
familj som ställer upp i vått och torrt..finns där för alla stunder.. Jag har min mamma och hon är den som har mitt hjärta och står mig närmast! Dock pga av hennes mående kan jag inte dela precis ALLT med henne med risk för att få henne att må sämre.. jag vill heller inte.. hon har nog med sitt och orkar knappt med det.. Det gör så ont i mig att hon mår så dåligt.. att hennes liv ska vara så skört och begränsat.. Att hon aldrig riktigt har fått leva på riktigt.. med de menar jag att hon faktiskt blev mobbad som barn.. inte så lite heller.. de har verkligen satt sina spår..med hennes självkänsla HELA livet.. osäkerheten och tankar om att inte duga..eller kunna...någon som känner mig som igen det där..? Att såna "småsaker" för en andra människor som inte ens tänker på vad de sysslar med kan förstöra..hemskt!! Förstöra en annans liv..flera människors liv.. för åratal...

Jag önskar så att hon kunde få vara frisk.. att vi kunde göra saker ihop.. inte "bara" ses hemma hos varandra och sitta på samma plats ungefär hela dagen.. missförstå mig inte nu! Jag ÄLSKAR min mamma och är SÅ glad att jag har henne och att hon finns här. Men tänk att få kunna åka på någon utflykt tillsammans med barnen.. åka till en sjö.. bada.. leka i en lekpark..eller vad som..gå en promenad. min mamma har svårt att ens följa med oss ut i trädgården.. varje steg är ansträngt..Hon blir sämre och sämre..aldrig riktigt bra.. o kommer aldrig bli.. Jag är så fruktansvärt rädd..rädd för den dagen....dagen då de inte kommer gå mer.. när hennes kropp är helt slut.. när hon
inte kan låna mer tid.. med låna menar jag att hade hon inte fått den hjälp hon fått många ggr av ambulans och sjukhus så hade hon varit borta för längesen.......... Jag blir så förvånad varje gång jag ser någon i min mammas ålder eller till och med äldre som är med sina barnbarn på stranden eller lekparken.. eller till o  med ställen som Leos lekland.. leker och har roligt..studsar studsmatta?!?! Jag blir på riktigt förvånad och förundrad.. kan man verkligen göra sånt där i den åldern? orkar man det? Jag vet att min mamma är sjuk med alla diverse olika sjukdommar men ändå... hon skulle aldrig aldrig orka med de där och har inte gjort på många år..alltså inget jag är van vid.. för mig är att bli äldre (och nu menar jag inte jätte gammal) att bli väldigt isolerad, stilla sittande och orkelös.. Men de stämmer ju egentligen inte alls..har även blivit förvånad över alla pensionärer jag sett på träningen.. hur mycket de orkar!! trots deras ålder... är återigen inte alls van vid sånt..

Något jag oxå blir påmind om är när jag ser någon/ några som har riktigt tighta vänner..umgås ofta.. delar allt.. Jag har ett par vänner som jag kan dela otroligt mycket med. Och prata med. Även umgås med när tid finns.. där har vi det.. när tid finns.. det är så mycket som handlar om det just idag.. "Kan vi prata ikväll?".. 1.. att man ens ska behöva fråga ens bästa vänner något sånt.. behövdes aldrig förut..då var de bara att ringa och till 98% så fick man alltid ett svar.. nu är de inprincip tvärtom.. det är som att dra en lott när man prövar ringa någon utan att frågat om det "är okej" innan.. och precis som de är i ett lotteri så är de allt för många nitlotter.. Så även om man många många gånger vill ringa sina vänner för att prata om allt.. och faktiskt ingenting.. så väljer man sina tillfällen.. tråkigt nog. Men man orkar inte bli besviken gång på gång..eller faktiskt verka jobbig.. de har ju faktiskt annat för sig.. och de handlar inte alls om att jag inte förstår.. att saker o ting förändras eller att de faktiskt har annat för sig.. Det är bara det att jag ärligt talat är väldigt ensam och otroligt begränsad pga mina barn.. Vill inte tillbringa ALLA mina kvällar framför TV:n.. o när jag nu inte kan åka i väg o bara umgås med någon är de så mycket begärt att få prata bort en stund i telefon då några kvällar...? Många vet min situation och hur jag mår..men känns ändå som jag är osynlig.. blir tagen för givet.. Eller så är de helt enkelt bara fel på mig.. var ju nyss i väg 4 dagar tillsammans med en bästa vän och hans fru nere hos min släkt i Skåne.. Dock ända sen jag kom hem har jag blivit allt mer o mer deprimerad.. har verkligen fallit ner i en svacka..och varför??! Fick ju äntligen komma iväg lite som jag önskat.. ner och träffa min släkt där som jag oxå önskat.. umgås med min bästa vän och ha bra dagar.. Varför känns de som att jag aldrig blir nöjd? Som jag ALDRIG kommer må BRA?

Har en sån där kväll då jag inte alls har lust att sätta mig framför tv:n och kolla TV/serie/film... utan mycket hellre hade suttit och tjötat bort några timmar per telefon med någon vän..Men alla verkar upptagna ikväll så då återstår bara jag själv och mina egna tankar :/ Är lite rädd för att få såna här kvällar då jag vill prata med någon eftersom man känner sig låg men ingen kan prata bort en stund med mig.. vill inte känna mig för ensam med mina tankar..för tänker jag för mycket sjunker jag bara längre o längre ner....har lyckats unvika det ett tag vilket har gjort att jag faktiskt mått okej ändå. Att må okej får man väl ändå vara nöjd med efter allt som hänt på senaste.

 

Är så trött på att leva ensam.. skulle så gärna vija hitta någon att leva med igen. Vara i ett förhållande. Ha någon att dela allt med. Någon som förhoppningvis alltid finns där.. Inte som med ens vänner.. de finns där när de har möjlighet och kan utan inprincip alltid finns där.. .även om man inte alltid är tillsammans men finns på meddelande eller telefon åtminstone nån gång per dag.. med vänner kan de ju gå dagar/veckor och ibland månader innan man ens hörs av.. de är något jag tänker på men många verkar inte ens lägga nån vikt i det..så länge man hörs eller finns i varandras liv..

 

Men att hitta någon verkar vara lättare sagt än gjort.. har ju inga direkta möjligheter att träffa någon IRL och över nätet blir jag bara trött på den ena idioten efter den andra.. suck.. längtar så efter kärleken.. tittar jag på film/serie o ser ett par som lever i ett bra förhållande med mycket kärlek blir jag alltid så känslig.. hugger liksom till inom mig...det gör ont.. har varit ensam nu i ca 3 år och de känns..