miizen

Har inte mått så bra på ett tag, så har verkligen inte orkat att skriva någon blogg.. Ibland känns de bara som om allt går emot en och man vet inte vart man ska ta vägen eller vilken väg man ska ta för att komma ur skiten. Dock så har jag lärt mig vilka som är mina verkliga vänner, som finns där för mig när jag behöver dom. ♥ Ni vet vilka ni är! Älskar er så mycket! Är trött på s.k vänner som säger att dom bryr sig och att dom finns där för en. Men hur ska dom kunna göra det när dom själva aldrig hör av sig? Eller hör av sig endast några gånger per år :S Dom tror väl inte på fullaste allvar heller att de är först och främst dom man tänker på att ringa när man mår dåligt heller?? De känns ju inte så jävla tryggt o ringa någon som man aldrig pratar med typ..

Natten tills i går var som en mardröm... För de första så börjar de åska vid halv tolv.. Var helt ensam hemma o alla andra låg o sov så de fanns ingen man kunde ringa o tjöta lite med heller, utan la mig i sängen o mös med Flisan ♥. Efter 1 bestämde jag mig för att gå o lägga mig.. hade väldigt svårt att somna då de var varmt o kvavt i sovrummet..dock somnade jag efter ett tag. När jag precis hade somnat ringer hemtelefonen och väcker mig. Det var mamma.. hon mådde verkligen inte bra o ville att jag skulle komma bort. Så tio i 2 slänger jag på mig kläderna igen o traskar bort till mamma något skakis o med obehag i magen....vid halv 3 kom ambulansen... Det är så jobbigt att se mamma så dåligt.. får ångest, ont i magen o blir alldeles kall om händerna.. man vill göra nånting för att hjälpa men man kan inte.. Hon blir ännu sämre när hon kommer in i ambulansen o jag hör henne stöna när dom sakta rullar ut från gården.. blev irriterad för att dom körde så sakta till en början... de här gällde ju liv eller död..?!

Jag såg ambulansen försvinna som i en dimma...rusade hem med tårarna rinnandes ner för mina kinder o slängde mig på telefonen.. klockan var närmare 3 men jag kunde inte sitta själv utan o ha någon att prata med.. tankarna skulle bli för jobbiga då.. de hade jag inte orkat. Jag ringde min bror..sen Anna..efter de sjukhuset...sen Noomi o sist Marcus.. Så fort jag lagt på med någon var jag tvungen att ringa någon annan....Så satt jag hela resten av natten.. vid halv 7 testade jag att lägga mig en stund..o hamnade till slut i en väldigt orolig sömn i 3 timmar då jag vaknade till för vartenda litet ljud.. "var de telefonen??" "är de sjukhuset som ringer??" Vid 10 gav jag upp...försökte få i mig ett par mackor, var ute med hundarna o sen gick jag bort till Sarah. Det var skönt att ha någon att fördriva tiden med o få lite annat att tänka på.. ♥

Mamma hade blivit ännu sämre i ambulansen..så dåligt att hon till och med blev medvetslös.. klarade inte av att andas själv så dom fick lägga henne nersövd i en resperator....jag trodde inte att de var sant.. de var nog så hemskt 2008 när hon låg i reperator en vecka.. Inte igen... Inte igen..