......
Alla dagar ser nästan likadana ut.. Går upp.. gör iordning frukost..tar upp barnen.. äter frukost.. gör oss i ordning.. plockar/fixar lite här hemma.. går ut.. äter mellanmål..leker.. laga mat.. äta.. vila.. mellanmål.. går ut.. kvällsmat..läggning av barn.. och sen
sätta sig vid TV:n för att kolla på serier.. Ett försök att fly verkligheten för en stund.. Brukade fungera förr.. Men inte längre.. Finns ständigt något som påminner om mig själv och mitt mående.. nån som mår dåligt.. där jag känner igen just DEN smärtan och hur ont det faktiskt gör... någon som har funnit kärleken.. något som jag aldrig kommer finna känns det som.. i alla fall inte på riktigt.. för "evigt"...möjligtvis bara för ett tag.. Någon som har en
familj som ställer upp i vått och torrt..finns där för alla stunder.. Jag har min mamma och hon är den som har mitt hjärta och står mig närmast! Dock pga av hennes mående kan jag inte dela precis ALLT med henne med risk för att få henne att må sämre.. jag vill heller inte.. hon har nog med sitt och orkar knappt med det.. Det gör så ont i mig att hon mår så dåligt.. att hennes liv ska vara så skört och begränsat.. Att hon aldrig riktigt har fått leva på riktigt.. med de menar jag att hon faktiskt blev mobbad som barn.. inte så lite heller.. de har verkligen satt sina spår..med hennes självkänsla HELA livet.. osäkerheten och tankar om att inte duga..eller kunna...någon som känner mig som igen det där..? Att såna "småsaker" för en andra människor som inte ens tänker på vad de sysslar med kan förstöra..hemskt!! Förstöra en annans liv..flera människors liv.. för åratal...
sätta sig vid TV:n för att kolla på serier.. Ett försök att fly verkligheten för en stund.. Brukade fungera förr.. Men inte längre.. Finns ständigt något som påminner om mig själv och mitt mående.. nån som mår dåligt.. där jag känner igen just DEN smärtan och hur ont det faktiskt gör... någon som har funnit kärleken.. något som jag aldrig kommer finna känns det som.. i alla fall inte på riktigt.. för "evigt"...möjligtvis bara för ett tag.. Någon som har en
familj som ställer upp i vått och torrt..finns där för alla stunder.. Jag har min mamma och hon är den som har mitt hjärta och står mig närmast! Dock pga av hennes mående kan jag inte dela precis ALLT med henne med risk för att få henne att må sämre.. jag vill heller inte.. hon har nog med sitt och orkar knappt med det.. Det gör så ont i mig att hon mår så dåligt.. att hennes liv ska vara så skört och begränsat.. Att hon aldrig riktigt har fått leva på riktigt.. med de menar jag att hon faktiskt blev mobbad som barn.. inte så lite heller.. de har verkligen satt sina spår..med hennes självkänsla HELA livet.. osäkerheten och tankar om att inte duga..eller kunna...någon som känner mig som igen det där..? Att såna "småsaker" för en andra människor som inte ens tänker på vad de sysslar med kan förstöra..hemskt!! Förstöra en annans liv..flera människors liv.. för åratal...
Jag önskar så att hon kunde få vara frisk.. att vi kunde göra saker ihop.. inte "bara" ses hemma hos varandra och sitta på samma plats ungefär hela dagen.. missförstå mig inte nu! Jag ÄLSKAR min mamma och är SÅ glad att jag har henne och att hon finns här. Men tänk att få kunna åka på någon utflykt tillsammans med barnen.. åka till en sjö.. bada.. leka i en lekpark..eller vad som..gå en promenad. min mamma har svårt att ens följa med oss ut i trädgården.. varje steg är ansträngt..Hon blir sämre och sämre..aldrig riktigt bra.. o kommer aldrig bli.. Jag är så fruktansvärt rädd..rädd för den dagen....dagen då de inte kommer gå mer.. när hennes kropp är helt slut.. när hon
inte kan låna mer tid.. med låna menar jag att hade hon inte fått den hjälp hon fått många ggr av ambulans och sjukhus så hade hon varit borta för längesen.......... Jag blir så förvånad varje gång jag ser någon i min mammas ålder eller till och med äldre som är med sina barnbarn på stranden eller lekparken.. eller till o med ställen som Leos lekland.. leker och har roligt..studsar studsmatta?!?! Jag blir på riktigt förvånad och förundrad.. kan man verkligen göra sånt där i den åldern? orkar man det? Jag vet att min mamma är sjuk med alla diverse olika sjukdommar men ändå... hon skulle aldrig aldrig orka med de där och har inte gjort på många år..alltså inget jag är van vid.. för mig är att bli äldre (och nu menar jag inte jätte gammal) att bli väldigt isolerad, stilla sittande och orkelös.. Men de stämmer ju egentligen inte alls..har även blivit förvånad över alla pensionärer jag sett på träningen.. hur mycket de orkar!! trots deras ålder... är återigen inte alls van vid sånt..
Något jag oxå blir påmind om är när jag ser någon/ några som har riktigt tighta vänner..umgås ofta.. delar allt.. Jag har ett par vänner som jag kan dela otroligt mycket med. Och prata med. Även umgås med när tid finns.. där har vi det.. när tid finns.. det är så mycket som handlar om det just idag.. "Kan vi prata ikväll?".. 1.. att man ens ska behöva fråga ens bästa vänner något sånt.. behövdes aldrig förut..då var de bara att ringa och till 98% så fick man alltid ett svar.. nu är de inprincip tvärtom.. det är som att dra en lott när man prövar ringa någon utan att frågat om det "är okej" innan.. och precis som de är i ett lotteri så är de allt för många nitlotter.. Så även om man många många gånger vill ringa sina vänner för att prata om allt.. och faktiskt ingenting.. så väljer man sina tillfällen.. tråkigt nog. Men man orkar inte bli besviken gång på gång..eller faktiskt verka jobbig.. de har ju faktiskt annat för sig.. och de handlar inte alls om att jag inte förstår.. att saker o ting förändras eller att de faktiskt har annat för sig.. Det är bara det att jag ärligt talat är väldigt ensam och otroligt begränsad pga mina barn.. Vill inte tillbringa ALLA mina kvällar framför TV:n.. o när jag nu inte kan åka i väg o bara umgås med någon är de så mycket begärt att få prata bort en stund i telefon då några kvällar...? Många vet min situation och hur jag mår..men känns ändå som jag är osynlig.. blir tagen för givet.. Eller så är de helt enkelt bara fel på mig.. var ju nyss i väg 4 dagar tillsammans med en bästa vän och hans fru nere hos min släkt i Skåne.. Dock ända sen jag kom hem har jag blivit allt mer o mer deprimerad.. har verkligen fallit ner i en svacka..och varför??! Fick ju äntligen komma iväg lite som jag önskat.. ner och träffa min släkt där som jag oxå önskat.. umgås med min bästa vän och ha bra dagar.. Varför känns de som att jag aldrig blir nöjd? Som jag ALDRIG kommer må BRA?
En sådan kväll..
Har en sån där kväll då jag inte alls har lust att sätta mig framför tv:n och kolla TV/serie/film... utan mycket hellre hade suttit och tjötat bort några timmar per telefon med någon vän..Men alla verkar upptagna ikväll så då återstår bara jag själv och mina egna tankar :/ Är lite rädd för att få såna här kvällar då jag vill prata med någon eftersom man känner sig låg men ingen kan prata bort en stund med mig.. vill inte känna mig för ensam med mina tankar..för tänker jag för mycket sjunker jag bara längre o längre ner....har lyckats unvika det ett tag vilket har gjort att jag faktiskt mått okej ändå. Att må okej får man väl ändå vara nöjd med efter allt som hänt på senaste.
Är så trött på att leva ensam.. skulle så gärna vija hitta någon att leva med igen. Vara i ett förhållande. Ha någon att dela allt med. Någon som förhoppningvis alltid finns där.. Inte som med ens vänner.. de finns där när de har möjlighet och kan utan inprincip alltid finns där.. .även om man inte alltid är tillsammans men finns på meddelande eller telefon åtminstone nån gång per dag.. med vänner kan de ju gå dagar/veckor och ibland månader innan man ens hörs av.. de är något jag tänker på men många verkar inte ens lägga nån vikt i det..så länge man hörs eller finns i varandras liv..
Men att hitta någon verkar vara lättare sagt än gjort.. har ju inga direkta möjligheter att träffa någon IRL och över nätet blir jag bara trött på den ena idioten efter den andra.. suck.. längtar så efter kärleken.. tittar jag på film/serie o ser ett par som lever i ett bra förhållande med mycket kärlek blir jag alltid så känslig.. hugger liksom till inom mig...det gör ont.. har varit ensam nu i ca 3 år och de känns..
Ont i magen.
Ligger i soffan och tar det lugnt.. har haft molande värk i magen fram och tillbaka nu i några dagar.. 😞 Förstår inte alls vad de kan vara om inte möjligen stress i såfall?! Lite obehagligt är de dock då de kommer och går speciellt när jag är i gång o gör något. Det känns lite som mensvärk men ändå inte.. kan inte vara det heller då jag nyligen hade min. Aja får ta de lugnt i helgen i den mån jag kan med mina små så får man se om de förhoppningvis går över.
Men de skulle inte förvåna mig om de var just stress för de är mycket när man är ensamstående till 2 små, hemmet, matlagning, handling.. sen försöka hålla i gång sig själv oxå med träning och mötena jag nu börjat gå på 1 gång i veckan för att komma i gång med någon praktik. Har kommit med i ett program som heter Enter och är just för såna som mig, som varit sjukskriva under en lång tid. Nu håller vi på med en kartläggning, så praktik blir först aktuellt efter semestertider. Dels för att min handläggare själv har semester men sen oxå för att mina barn är ju lediga 4 veckor då förskolan har sommarstängt.
Mina barn och ett besök på badhuset ❤
Det känns så ovanligt att sitta vid en dator. :P Men det är mycket smidigare att sitta och skriva vid en, än att sitta med mobilen.. Nu har man precis lagt lilla Tindra. Hon är så duktig! Städat i ordning alla leksaker efter dagens lek och tagit på sig sin pyjamas medans jag har suttit i telefon en stund efter Kevin är lagd. Tindra har varit trött hela dagen idag efter vårat besök på badhuset igår. Vi passade på att göra nånting bara hon och jag när lillebror var på dagis. Händer ju inte allt för ofta nu för tiden. Är svårt att få ihop det när man är ensam. Finns mycket jag skulle vilja gjort med Tindra. Men ska Kevin följa med blir det lätt att inprincip all focus blir på honom då han ännu är så liten. Förhoppningsvis blir de lättare med tiden när han blir större. För det är så jobbigt att inte kunna finnas där för båda på de sättet som jag vill. Att inte kunna dela på sig. Som när vi var på Singoallas julfest helgen innan jul. Dom hade ju ordnat med en hel del aktiviteter där efter maten..som b.la hoppborg o ansiktsmålning som Tindra ville göra. Hon fick ju vara o hoppa helt "själv" (var ju andra barn där givietvis och nån vuxen) för jag var tvungen att springa efter Kevin hela tiden. Tycker synd om henne.. bara för att hon är några år äldre och klarar av en del på egen hand så är hon ju fortfarande inte stor.. hon fyller ju 5 år i april.. Hon behöver ju oxå få ha sin mamma o få känna sig liten.. Men jag vet inte vad jag ska göra när jag inte kan dela på mig.. gör så gott jag kan.. även om jag önskar att jag kunde göra mer. För jag älskar mina barn sååå otroligt mycket! Dom betyder ALLT för mig! Har ingen aning om vart jag skulle vara idag utan dom... ❤ Det är dom som får mig att kämpa varje dag.
När jag och Tindra var på badhuset igår kom en del del minnen tillbaka.. har ju inte varit i dom bassängerna på år och dar. Men de ser inpricip lika dant ut :P Roligt att inte allt förändras. Minnerna som kom tillbaka var minnen sen jag och Tess var yngre, runt 12-13 år och var där väldigt ofta. Simmade mycket under vattnet med näsklämmor :P, åkte i strömmen, lekte med de stora skumbadleksakerna dom har där, hoppade i vågorna, åkte rushkanan, bastade, var i utebassängen, larvade oss i bubbelpoolen... vilka tider! Om man bara kunde få uppleva något av de igen.. bara en gång..bara för en dag.. men nej.. allt är för evigt borta. Med endast mina minnen kvar med ingen att dela dom med.. Jag kan berätta om mina minnen med dig Tess för andra..men jag kan inte DELA dom med någon..för det gjorde jag bara med dig.. och de är inte alls samma sak att "bara" berätta dom för någon.. Vi gjorde faktiskt en hel del ihop..speciellt som yngre.. mycket som kommer tillbaka och som man har tänkt på nu sen du försvann..:'(:'(
Jag har känt nu ett bra tag att jag är i en svacka.. för mycket att tänka på hela tiden.. och sällan man faktiskt har någon att prata med.. Hoppas de här med bloggandet kan hjälpa mig att få ut en del som man går runt o tänker o bär på.
Long time ago..†
Det här var verkligen längesen.. blogga.. Men det är något jag tänkt mycket på ett bra tag..att de skulle vara skönt att få skriva av sig lite ibland. När man har för mycket att tänka på och ingen att prata med. Har dock inte pallat att påbörja något bloggande igen med telefonen och min dator är ju paj sen A bestämde sig för att slå sönder den strax efter vi gjort slut. Läste nyss mitt senaste inlägg här och minnerna kom tillbaka.. hur det verkligen var.. vissa saker hade jag faktiskt förträngt.. Förstår än idag inte hur man kan bete sig så som han gör/gjort och det kommer jag väl aldrig göra..
Nu har jag åter igen en dator i allafall! En fullt fungerande som man faktiskt inte ens behöver ha inkopplad hela tiden som min gamla :p Känns väldigt ovanligt och skönt!! Att man kan sitta vart man vill o faktiskt kunna känna att de är just en BÄRBAR dator. Det är min underbara vän Jocke som har fixat denna åt mig. Pratade om det för ett tag sen att jag saknar bloggandet och möjligheten att skriva av mig. Han sa då att han hade flera gamla datorer hemma och att jag kunde få en av dom.Få?! sa jag..nee jag kan inte bara FÅ en dator..kan vi inte säga låna på obestämd tid?! ;) o så fick de bli! Jocke är en av mina älsta vänner som verkligen står mig nära. Han lyssnar på mig och försöker hjälpa mig i den mån han kan. Guld värd!
Jaha det var lite "inledning" :P Nu tänkte jag skriva av mig lite..skriva om det jag verkligen sitter o tänker på denna kväll o som fick mig att starta denna dator för första gången i mina händer.. Jag sitter o tänker på döden..och hur läskigt det faktiskt är att de är sååå många som man känt eller vet vilka de var som gått bort..unga..i ens egna ålder eller kanske bara något år äldre.. såg senast i natt när man låg och fipplade med telefonen innan man skulle sova hur en bekants facebooksida bombaderas av "Vila i frid " meddelanden.. blev en aning chockad! Men hen var väl mellan max 35-40 år gammal, vad jag vet inga specialla sjukdommar förutom att man sett de senaste dagarna att hen inte känt sig riktigt kry...O så bara är borta helt plötsligt,,dog visst i hens sambons armar :'( Fyy fan!Kan inte ens tänka mig det! Detta var ingen jag kände alls väl...var dessutom år sen vi sågs eller överhuvudtaget pratade..Men vi har ändå träffats några ggr förr, varit hemma hos den här personen, hen var hemma hos mig vid ett tillfälle. Och hen är ju inte den ända som gått bort på senaste ju..för några månader sen gick först o främst en annan bekant bort..plötsligt.. väldigt ung.. några veckor senare min älskade finaste ängel Tess :'(:'( <3
Jag blir rädd..tänk om man bara går o lägger sig en kväll och aldrig vaknar mer....man vet ju ingenting om framtiden..eller vilka som kommer finnas i den :o Min mormor blir ju ständigt försämrad och orkar allt mindre o mindre..så man har ingen aning om hur länge till hon kommer finnas i våra liv.. Visst hon är 91 år gammal men det gör de ju inte lätt för det..hon har ju lixom alltid funnits där på nått vis och bara det att hon har flyttat till ett äldreboende för ett par år sen var ju en stor förändring. Att hon aldrig mer skulle få ha ett eget hem..att man aldrig mer kommer få åka "hem" till mormor..många av hennes saker och möbler skänktes bort. Saker som varit mormor..Att hon de senaste året blivit så orkelös att det är fruktansvärt anstängande att ens åka nånstans..vilket gör att hon aldrig mer kommer hem till mig eller sin egen dotter något mer (min mamma). Att hon då inte kan vara med oss på julaftonar,födelsedagar,påsk o.s.v. Utan vi får åka till henne på äldreboendet. Vilket vi gör. Men endast korta stunder o blir rätt rörigt med barnen. Fast de tar jag så gärna då man ser hur mormor verkligen LYSER upp så fort hon får se mina barn. <3 Hon är sååå barnkär!
The break up..
Mitt och A's förhållande har nog aldrig funkat sådär jätte bra.. Våra bråk och strul började ganska tidigt egentligen.. Men man hittade alltid på ursäkter till det för att de var sån berg o dalbana.. Ena stunden var de jätte bra andra stunden bråkade vi så in i helvete att till och med polisen fick hämta A vid ett tillfälle.. Första tiden var bråken mest på fyllan.. Men på dom senaste månaderna kunde vi även bråka mycket annars med.. Inte så häftigt då givetvis.. Men de var ofta småtjafs och irritationer.. Ofta från hans sida.. Jag lär nog aldrig riktigt förstå hur han tänker egentligen.. Han kunde tjura för det minsta och ibland fattade jag inte ens vad de handlade om.. De är fruktansvärt jobbigt oxå att försöka prata med någon som inte är villig att prata.. Eller som man inte når fram till.. De gjorde ju att vi aldrig redde ut saker och ting ordentligt.. Jag mådde så dåligt till slut att jag tog upp detta med honom o sa att jag kommer inte orka mer snart. Här hemma lagade jag mat, diskade, plockade, städade, tvättade, tog hand om dottern, katten o hunden.. O han skötte för de mesta bara sig själv.. Ändå tjurade HAN?!?! What?! Varför lixom?!
Vi pratade om detta och han höll med om o visste att jag gjorde alldeles för mycket egentligen men ja.. Han kunde inte göra så mycket åt de enligt hans mening.. Fråga inte mig varför för de vet jag inte..men killar har ju alltid svårt att ta tag i saker som de inte tycker är roliga.. Vi tjejer tycker inte heller de är roligt att städa.. Men vi gör de ändå för de måste göras.. Man kan inte bara strunta i alla måsten..
Kärleken hade även tagit slut för längesen kände jag.. De var sällan vi gjorde saker ihop.. Man kan ju tycka att man kunde ha de lite mysigt tillsammans när lillan har gått o lagt sig men nee då.. Vi satt mest på varsin ände av soffan.. Jag kollade på TV o försökte få kontakt med honom emellan åt men han var så inne i sin iPad.. Sen slocknade han mååånga gånger i soffan.. Så sov ihop gjorde vi knappt aldrig heller de senaste :( saknade närhet som f-n!!
Dom få gångerna vi mös ihop njöt jag som bara den.. Var så mysigt och jag älskade ju honom fortfarande.. Önskade bara vi kunde haft de så jämt.. För många gånger hade vi ju roligt ihop oxå. Han är en av dom jag skrattat mest ihop med i mitt liv.. Skratt och humor är ju väldigt viktigt i ett förhållande.
Sista helgen i maj var jag och min bästa vän ute och festade.. Men hade inte roligt utan tänkte bara på hur allting var där hemma.. Kände att de måste bli en förändring och att jag inte orkade leva de här livet längre.. Allt kändes så falskt..vi bodde tillsammans som en familj.. Men vi var ingen.. Bara vid ett fåtal tillfällen när han kände för det.. Allting var alltid på hans vilkor.. För var han på dåligt humör lät han ju de gå ut över hela familjen.. Var han glad var ju allting givetvis mycket lättare o roligare.. Men de var jobbigt att aldrig riktigt veta.. Hans humör kunde ändras väldigt fort.. :/ i allafall tillbaka till den kvällen vi festade.. Kände mig deppig.. O när vi kom hem hit var A fortfarande vaken så jag frågar om han inte kan komma o sätta sig hos mig vid bordet så vi kan prata lite.. Sa bara i lugn ton att jag har tänkt på de vi har pratat om och att jag inte orkar mer så tror de är bäst om vi går skilda vägar ändå.. Jävlar i havet vilket dampryck han fick... Flyger upp från stolen han satt på.. Slänger sin ölburk han hade i handen rakt i väggen.. Skriker o gapar.. Slänger en stol rakt åt helvete.. O flyger in i sovrummet o smäller igen dörren.. O här ligger dottern o sover i sitt rum.. Ingen jävla respekt för fem öre!!! Sån jävla idiot!! Försökte ändå gå in att prata med honom lugnt o sansat.. Lixom vad är du så arg för?! Vi pratade ju senast om detta här om dagen och du var ju själv inne på det...
Men nee då fick han ju givetvis för sig att jag hade hittat någon annan ute o de var därför jag ville göra slut för att jag hade varit ute o festat... Jo men jo.. Jag är ju verkligen sån?!? De borde han veta att jag inte är.. De handlade inte om de överhuvudtaget! Men han trodde ju ändå på de o kallade mig en massa saker.. Han var alldeles svart i ögonen.. Så förbannad var han.. Ganska otäckt när han blir så där.. Man vet inte riktigt vad han kan få för sig att göra.. O de blev inte alls mycket sömn den natten.. Följande dag ignorerade han mig.. De var inte för ens mitt på dagen nån gång jag bara skulle försöka prata praktiska saker med honom.. Frågar hur och vad vi skulle göra med lägenheten nu då.. Eftersom jag i då läget inte hade råd att bo här själv.. De ända jag fick till svar var "det är ditt problem, jag ska flytta! De var du som ville de här, så jag skiter i vilket!" O de spelade ingen roll vad jag sa mer om de. Fick bara samma svar tillbaka hela tiden... Så själviskt o omoget!! Men de som kom sen tog ju priset.. Jag beslutade mig för att ge upp för stunden då vi inte kom någonstans i samtalen så går in o sätter mig i soffan.. Då hör jag bara A säga från köket "vad ska vi göra med barnvagnen nu då?!" Jag trodde inte mina öron.. Vadå göra barnvagnen svarade jag.."ja, de är ju jag som har köpt den" säger han då.
Helt jävla f-cking otroligt! Han tänkte verkligen ta sin egna dotters barnvagn för att han hade köpt den o vi hade gjort slut!!! Dottern hade ju fan ingenting med detta o göra!! Fy fan vad sur jag blev!! Men de spelade åter igen ingen roll vad jag än sa till honom för han tyckte ändå att han hade rätt att ta den.. Fy fan!
Vi fortsatte att ignorera varandra i några dar.. Tills en kväll då jag inte orkade längre.. Väldigt påfrestande för psyket att bo ihop med någon som är sur.. Som man ändå nyligen haft något ihop med.. Sen hörde jag att han pratade skit om mig i telefonen.. Så jag bröt ihop o började gråta.. Då kom han.. Pratade med mig.. Bad om ursäkt och tröstade mig.. Vi pratade ut en del och han bestämde sig för att åka i väg till sin hemstad under några veckor.. Eftersom vi behövde komma i från varandra och han ändå hade semester.. Det var både skönt o konstigt på samma stund.. Vi pratade lite över telefon när han var där.. Efter en vecka kom han dock hem.. Jag visste ingenting så blev förvånad.. Han kramade mig... Höll om mig.. O var jätte gullig o mysig.. Allt kändes så bra... De kändes som förut.. Han sa att han hade saknat oss o var inte säker på om han verkligen ville flytta.. Han ville vi kanske skulle försöka igen... Men jag sa bara att jag kan inte lita på vad du säger.. En vecka i från varandra gör inte så mycket skillnad.. Jag tänker inte sitta o säga här o nu att vi ska bli tillsammans igen.. Utan vill du verkligen detta så får du se till att bevisa detta först o så får vi ta de där efter isåfall.. För du har sagt så många gånger att de ska bli skillnad men de har de aldrig blivit... Han förstod detta.. O vi skulle ta de lugnt o se hur de blev.. En eftermiddag ett par dagar efter han hade kommit hem.. Hade vi vilat o jag ser att han som varit uppe en liten stund innan mig har gjort sig i ordning o bytt om. Jag bara frågar.. Ska du i väg eller?! Jaa svarar han.. Jag ska åka o kolla på en lägenhet.. Känner att de blir bäst så ändå.. Visst tyckte jag de men vad faan kom detta i från?!?! Allt du sagt o visat de här dagarna då?! Var de bara bullshit åter igen?!? Tydligen för han erkände att han inte kommer kunna ändra på sig o då tyckte han de var bäst för oss båda att han flyttade ändå..
Jag följde med o kollade på lägenheten.. En liten etta på 15kvm i Nässjö.. Med kokvrå.. Gemensam toalett o gemensam dusch i källaren :| verkligen inget ställe jag hade kunnat bo på!! Usch!! Men jodå han ville ha den.. O han fick den så ca 2 veckor senare flyttade han ut.. Förstår bara inte hur man kan välja bort en stor fyra på landet men ändå nära staden.. En tjej som försöker göra allt.. Sin lilla goa dotter.. En hund o katt.. Ett riktigt hem o familj.. Mot en liten sketen etta.. För att han inte kan ändra sig och bete sig som en vuxen o normal människa...?!varför lixom...? Varför....?! Vem gör så?! Många drömmer om en familj.. Andra väljer tydligen bort de för att dom inte orkar ta sitt ansvar o inte kan visa kärlek o respekt...
Ensamstående i ett förhållande
Att leva som ensamstående förälder i ett förhållande var en väldigt konstig situation.. De var ju trots allt inte jag som sa från början att jag var redo.. Ändå är det jag som har tagit största ansvaret för dotter under hennes hittills 16 månader långt liv. Redan på BB var de ju jag som skulle göra allt.. Förutom att han faktiskt höll i henne under badet.. :o
Jag trodde allt handlade om en rädsla och osäkerhet till en början.. Så tänkte först inte så mycket på det. Sen handlade ju de mesta om amning ändå den första tiden :p men ju mer tiden gick märkte jag att pappan i fråga inte ens kändes så intresserad.. Under dessa månader går de räkna på en hand hur många gånger han ens har försökt att byta blöja eller mata henne.. O när han har gjort det är de för att jag har bett honom göra de.. Han har aldrig tagit de insiativet själv.. Och de har alltid varit massa problem när jag vill göra någonting på egen hand..
När jag skulle gå en danskurs i våras på kvällarna fick jag stressa järnet varje tisdag för att hinna göra mig i ordning, mata lillan, borsta tänder, sätta på pyjamas och byta blöja innan jag kunde åka.. Så han bara var "tvungen" att sitta själv med sin egna dotter i ca en halvtimma till en timme innan de bara var att gå o lägga henne..
Han tog oxå alltid för givet att jag skulle ta med henne överallt, varje gång jag skulle göra någonting.. Sa jag att jag tänkte åka ner till stan en sväng fick jag frågan tillbaka "Jaha, när kommer ni hem då?!" NI.. Jag fattar inte att de kan vara så hemskt och jobbigt att vara själv med sin egna dotter.. Skulle jag göra något på egen hand när dottern var vaken även om pappan bara var hemma fick jag alltid skaffa barnvakt :S:S hur sjukt är inte det då?! Jag fick knappt dammsuga hela lägenheten om han skulle hålla koll på henne så länge.. Jag minns så väl en gång när jag nästan var färdig.. Hade dammsugit hela övervåningen och hade bara de lilla där nere kvar.. Då kommer han bara ner med dottern o lägger henne i vagnen som står i hallen.. Säger att han inte orkar mer o ska gå o lägga sig...:S så de var ju bara att avbryta....
Ne han har bara varit som en sorts "lekpappa" för dottern när han kände för de.. Annars levde han sitt egna liv.. Sov..var nere i källaren o pysslade.. Var ute o grejade med bilen.. Jobbade eller satt o slöade i soffan med IPaden... Förstår inte varför man inte bara kunde hjälpas åt?! Man borde vilja o längta efter sin dotter när man har jobbat en hel dag..vi satt ju ofta o väntade på att han skulle komma hem.. Men när han väl gjorde de gick han bara o la sig eller gjorde annat ändå..:(
Min bästa vän Anna <3 hjälper mig mycket mer med lillan än vad hennes pappa har gjort någonsin.. Men de är bara för att hon själv vill.. Är intresserad av barn.. Vill lära sig och givetvis underlätta för mig! Hon hjälper till att roa lillan om de är svårt vid matning, byter blöja o kläder frivilligt, borstar tänder, leker, busar o tröstar Tindra om inte jag har möjlighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan hennes hjälp många gånger! Men de var så fult varje gång Anna kom hit och killen var hemma.... Gick jag då undan för att duscha.. Slänga soporna.. Lägga i en maskin tvätt eller liknande tog pappan bara för givet att Anna skulle ta största ansvaret!!! Han kunde själv bara gå iväg o lämna dom ensamma. Inte för att de inte fungerade bra eller att jag inte litar på Anna för de gör jag till 110%, MEN en pappa gör väl inte så?!
Nej de är inte mycket han har gjort för sin dotter.. Han hämtade eller lämnade inte ens henne på dagis.. En av de mest enkla grejerna man kan göra.. Jag blir så ledsen för Tindras skull att hon skulle få en sån oansvarig och omogen pappa.. Jag ville hon skulle få en bra pappa.. En pappa överhuvudtaget som jag aldrig hade..:'( o som för den delen inte killen hade heller.. De hade vi ju pratat om en del innan.. O de trodde jag vi var överräns om.
Jag vet ärligt talat inte vad för bild i huvudet han hade när han sa att han var redo för barn.. O att han ville ha barn.. O att han hade ändå lite erfarenhet för att han tidigare suttit barnvakt åt sina syskonbarn.. Känns som allt de där bara var en lögn.. För visst de är svårt att säga till 100% att man är redo eller inte när man egentligen inte vet alls vad allt kommer innebära men man kan väl föreställa sig lite ändå sen får man ju ta allting som de kommer.. Ta sitt ansvar och göra de bästa av de.. Inte bara strunta i det!! Man kan inte strunta i sina barn!! De går inte säga.. Nee jag orkar inte.. Jag är trött.. Jag ska i väg.. Jag ska ditt o jag ska datt.. Man har inte bara sig själv o tänka på längre!! Men så var de för han.. O jag försökte säga många gånger vad händer om inte jag orkar då?! Om jag blir sjuk eller skulle vara VÄLDIGT trött nån dag..? Jag skulle ialf inte stunta i henne ♥ För de skulle jag aldrig klara av!
Flytten från Öxnehaga till Kortebo
Har bott på området Öxnehaga i stort sätt hela mitt liv. Varav 7 år i egen lägenhet. Den lägenheten var mitt liv.. Där har jag tillbringat mycket mycket tid, eftersom man levt ett så pass isolerat liv som sagt. Där har de hänt de mesta.. Sorg, skratt, fester, bråk, kärlek, nyfunnen vänskap m.m m.m
Under nästan lika många år som jag bodde där, bodde även min första hund Cindy där <3 och de finns så många fina minnen från den tiden. Bl.a. Alla rastrundor och promenader vi tog tillsammans.. Alla timmar vi spenderat sammanlagt på skyttebanan eller dagisets gräsmatta när dom hade stängt.. De värsta minnet av allt är ändå att du dog plötsligt en kväll hemma i hallen.. De lär jag aldrig glömma :'(
Men i och med flytten så kändes de som man lämnade även dig.. . Våran tid var verkligen över :'(
Jag skulle även lämna min trygghet o mitt hem där jag då som sagt levt i 7 år.. Verkligen ingen lätt sak att göra när man har panikångest o socialfobi.. Man har då lätt för att oroa sig och förstora upp saker o ting..och man vill vara där man känner sig trygg.. Här ute i kortebo känner jag ju ingen.. Hur är grannarna? Vart ska man då gå nånstans med hunden på promenad? Vart ligger närmaste mataffär? Hur skulle de kännas att bo o leva där? Sitta där själv?! Skulle jag få ångest?
Allt för mycket tankar snurrade i mitt huvud..
Men flytten var nödvändig! Vi skulle bli en familj och min lilla tvåa skulle inom kort bli alldeles för liten. Jag och pojkvännen satt och kollade runt lite då o då på blocket efter lägenheter och fann denna i Kortebo. Vi åker hit för att kika och de ser fruktansvärt för färligt ut på utsidan..:/ no way att jag tänkte bo här!!! Tänkte jag.. Men så öppnar hyresvärden ytterdörren o vi stiger in. Vilken skillnad!! Från ett ruckel rent ut sagt på utsidan till en ljus, öppen och hyfsad fräsch lägenhet på insidan! Stor o rymlig med gott om förrådsutrymmen :) både källare o vind. En fyra på 110kvm. Vi sa att vi var väldigt intresserade och tackade för oss. Trodde dock inte att vi hade nån chans överhuvudtaget eftersom jag lever på bidrag och killen har skulder... Men man kunde ju hoppas att min gravidmage skulle ge oss några plus i kanten.. ;) kände mig dock väldigt tveksam till ev flytt och ville inte lämna min trygga fina lägenhet! Samtidigt som de på ett sett hade varit skönt med ett miljöombyte och en nystart.. Väldigt blandade känslor med andra ord :p
Det gick ett tag och hyresvärden hörde sedan av sig och säger att lägenheten tyvärr är uthyrd till någon annan. Vi blev besvikna men jag kunde inte annat än att undgå en inre känsla av lättnad oxå.. Samtidigt som jag ändå visste att vi skulle bli tvungna att flytta förr eller senare.. Vi fortsatte att leta men hittade inget intressant..:/ några veckor senare ringer hyresvärden från Kortebo igen. Hyresgästen som skulle ha lägenheten hade ångrat sig! Och nu frågade han om vi fortfarande var intresserade :o :D. Klart vi var och några dagar senare skrev vi kontrakt. Vi flyttade in sista helgen i Juni 2013.
Vilket betyder att jag nu har bott här ett år. De finns många för och nackdelar här men ångrar ändå inte flytten. Lägenheten på Öxnehaga tillhörde mitt gamla liv som ung utan barn. Och 7 år är väldigt länge.. De var ändå dax för något nytt. :) ♥ Kunde bara önska att servicen var lite bättre här och att dom faktiskt tog hand om gården, men sen hyresvärden köpte en herrgård några mil här i från har han all focus där o vi i Kortebo känns bortglömda :/ ne skärpning! Skulle bli jätte fint om de kunde bli lite mer ordning.
Förlossningen
Allt började måndagen den 15 april 2013 på kvällen. Jag o pojkvännen skulle ut till kortebo för att skriva kontrakt på en lägenhet. På vägen dit börjar jag känna att jag får ont i magen som lite små krämpor eller hur man ska förklara.. O shiit tänkte jag.. Nu börjas de.. Hade ju läst att man kunde ha förvärkar i flera veckor innan de var dags o dom skulle bara eskalera med tiden för att senare då bli ett helvete när de gällde att ungen skulle ut..!
De blev lite värre där på kvällen o jag hade svårt att sova där på natten.. Blev inte mycket sömn alls o jag bävade för veckan som var kvar innan satt förlossningsdatum.. O kanske längre eftersom man oftast går över tiden med första barnet..
Tisdagen var ännu värre.. Fick ont oftare o var skit trött eftersom jag knappt sovit.. Låg i soffan hela dagen.. Fick inte i mig någon mat..på kvällen blev de jobbigt.. Mer smärta o tätare.. Tyckte även att jag kände ett mindre tryck neråt.. Så ringer förlossningen o frågar om man inte får komma in på en undersökning o de var självklart man fick det. Så vi åker in.. Får komma in i ett undersökningsrum, där dom konstaterar att jag faktiskt var öppen hela 7 CM redan!! O här blev de minsann ingen hemresa! De tyckte de var otroligt starkt av mig att ha kämpat så länge hemma :)
Samtidigt som jag blev glad över att jag hade kommit så långt fick jag en inre PANIK!! De var alltså nu de skulle hända! Jag fick inte åka hem.. De fanns ingen väg ur de här förutom att föda ut ungen.. O de skulle bli ett helvete. Dessutom var vi ju inte ens förberedda på att de skulle ske nu så vi hade inga grejer med oss plus att min dåvarande hund Viggo satt i bilen o väntade.. Så killen var ju tvungen att åka hem o hämta grejer o lämna vovven hos en hundvakt. De kändes ju INTE alls bra.. Att bli lämnad helt själv på förlossningen..men jag fick en jätte bra barnmorska som försökte göra allt för att jag skulle vara så lugn som möjligt. Hon förklarade hela tiden vad som skulle göras o hur allting skulle gå till. Till slut kom ju killen tillbaka med.
Värkarna blev värre o värre o de tog hål på vatten.. Jag krävde att få ryggmärgsbedövningen som jag hade begärt.. Prövade lustgasen men den blev man ju bara snurrig i huvdet av o vågade inte ta för mycket av den då jag fått använda lustgas tidigare i samband med ett tandläkaringrepp o då mådde jag skit efteråt..:/
Jag hade tur i allafall. Läkaren som skulle sätta bedövningen kom ganska fort o då hade jag ont!! Men så fort de var klart släppte ALLT! Så jävla skönt! Hade bara trycket neråt kvar. Men kände mig ändå som människa igen :) i samband med såna här bedövningar kan ju förlossningsarbetet o värkarna avta lite grann o de var precis vad som hände med mig.. Så till slut satte dom ju in värkstimulerande dropp för att få igång de igen..men kände knappt något ändå så barnmorskan fick ju säga åt mig när jag skulle krysta.. Skum känsla.. Höll på en stund.. O de var inga dimmor.. Men sen kom vi till huvudet.. O jävlar vad de spände där nere!! De gjorde ont! Önskar verkligen att jag hade haft mer stöd av min pojkvän.. Men nejdå han satt mest på sin stol o avvaktade :( jag som hade sett på så många förlossningar på tv där killarna är hur gulliga som helst o vet knappt vad dom ska göra för sin tjej som ligger i plågor.. Här fick man klara de mesta på egen hand :@.
06:34 kom lill pluttan ut! Ca 6 och en halv timma efter att jag kommit in till förlossningssalen :) så tycker ändå att de gick hyfsat fort! Blev förvånad oxå över att de faktiskt var en liten tjej.. Vi var nästan helt inställda på att de skulle vara en pojke :p Jag var så lycklig att de var över och hon var frisk!! Jag hade FÖTT BARN!! Jag hade jävlar mig gått igenom en förlossning!! Min största rädsla typ ever!! Jag hade klarat de!! Kunde knappt förstå de! :D allt kändes så overkligt o få upp den lilla livet på bröstet. ♥
Jag fick sy lite grann men kände som tur var ingenting för jag var ju fortfarande ganska kraftigt bedövad, sen var de dags att gå in och ta en dusch..o jävlar vad jag blödde när jag ställde mig upp! De var lite creepy.. Kände mig lite yr o vimmelkantig oxå.. Så skyndade mig i duschen för de kändes obehagligt att vara där inne ensam. Just de! Innan duschen fick vi ju faktiskt föräldrar fika med ;) mackor, cider och varm chocklad. Så gott! Äntligen smakade de att äta lite.
Efter duschen iallafall blev vi uppvisade till BB. Där hamnade jag på en fyra sal! Va fan..?! Jag tänkte då inte stanna här själv! Killen skulle ju med stanna kvar o sova! Fick lite panik där.. Men pratade med dom så vi fick till slut ett eget rum.. Dock på gyn.. Avdelningen bredvid eftersom de annars var fullt på BB. Första natten var ett helvete.. Lillan skrek o skrek o jag kom knappt upp ur sängen efter förlossningen..:/ dock var de bara o kämpa på.. Killen var ju trött.. Han behövde sova..:/ jag då?! Som inte sovit på flera dygn?!?! Och gått igenom en förlossning?! De spelade tydligen ingen roll.. Nu i efterhand fattar jag inte att jag inte la lilltösen bredvid mig i stället för att hatta upp o ner hela tiden.. Annars handlade de mest om amning, blöjbyte, klädbyte o sömn för lillan. Fick även hjälp att bada henne följande dag.. Så man visste hur man skulle göra.. För vi hade ingen aning. Vi valde även att stanna en natt extra för att känna oss lite mer säkra.. Men den natten sov jag knappt heller någonting.. För då fick vi ett rum inne på BB o dra åt helvete vad varmt de var! För varmt! Förstår att de måste vara så för dom små.. Men för mig kändes de som en bastu.. Inte behagligt för fem öre :/ men lillan sov så gott så ♥
Graviditeten
Min graviditet var väldigt jobbig... Inte så mycket fysiskt utan psykiskt.. Jag kände ju mig som sagt inte redo och var fruktansvärt nervös inför förlossningen.. Har varit förlossningsrädd så länge jag kan minnas och har sagt de.. "Fyy fan när den dagen kommer.. Då kommer jag dö!" Och man har många gånger undrat hur alla klarar de.. De måste ju typ vara den värsta smärtan man kan uppleva!! Det spelade heller ingen roll hur många man pratade med som gått igenom en förlossning eller hur många förlossningsberättelser man läste på internet.. Alla förlossningar var ju olika.. :/ det kändes jobbigt.. För jag ville ju veta! Så man på något sätt kunde förbereda sig.. Mentalt ialf! Jag tog kontakt med en mottagning på Ryhov som skulle vara till för att hjälpa såna som mig.. Förlossningsrädda.. Fick ett möte och gick dit o pratade.. Men jag kände inte att jag fick någon respons för fem öre.. Hjälpte inte mig ett dugg! De ända som var till någon nytta var att vi besökte förlossningen.. Jag fick se vart man går in.. Hur avdelningen ser ut och hur en förlossningssal är o lite hur de fungerar. Nu visste man åtminstone de.. O de gjorde mig liiiite liiite bättre till mods.. För jag hade ju ingen aning om nånting.. Min barnmorska berättade ju heller inte så mycket utan var ganska luddig i sin information till och från.. Den som faktiskt hjälpte mig mest var min psykolog.. Som jag precis hade börjat träffa innan jag fick reda på min graviditet. Meningen var att vi skulle göra en KBT behandling men när jag fick reda på min graviditet och mådde så pass dåligt i den, hjälpte hon mig mycket med de i stället! Hon var som en andra barnmorska :) <3 utan henne vet jag inte vad jag hade gjort.. För hemma av pojkvännen fick jag inte så mycket stöd.. Han har aldrig varit så mycket för att prata. Han sa bara att de kommer gå så bra o jag kommer inte dö.. Sen skrattade han lite som allt var på skoj.. Så var de inte mer med de.. Vissa gånger kanske de lät som jag skämtade om de men i själva verket var jag livrädd!!
Det var därför jag valde att inte berätta om min graviditet för så många.. Bara mina närmaste visste om det. Ville inte ha de här "ååh hur går de?!" "Nu är de inte långt kvar! Hur känns det?!" Även om jag vet att folk bara skulle mena väl, skulle de bara kännas fruktansvärt jobbigt att prata om de.. Så länge inte så många visste om de, kunde ju allt vara som vanligt o man kunde prata om allt annat som skingrade ens egna tankar för en stund :)
Fysiskt var de faktiskt mest jobbigt i början och slutet. I början var jag FRUKTANSVÄRT trött!! Slocknade ofta i soffan eller gick o la mig för natten redan vid 19-19:30 på kvällarna :o verkligen INTE likt mig som varit nattmänniska i många år och tyckt de varit tidigt om man lagt sig vid tolv lixom hahahah.. Jag mådde illa med.. Fast inte som många andra på mornarna utan på kvällarna.. Var känslig för dofter o hade ett helvete rent ut sagt med att laga kvällsmåltiderna.. Fick inte i mig så mkt heller.
Andra tristessen var betydligt mycket bättre.. Inget illamående och man var piggare igen. Kände nästan inte av att man var gravid förutom att magen växte o man till slut fick känna av att de faktiskt var någon där inne:) mysigt var de! Väldigt annorlunda känsla! De ända dåliga med andra trisstessen var förstoppning.. Fy fan vad jobbigt de var!
O så till slut kom vi in i sista o tredje trisstessen.. Kändes ju som en evighet de här 9 månaderna.. Magen bara växte o växte.. Kände mig stor som ett hus o hade svårt att röra mig.. Allt som tidigare varit så lätt var bara jobbigt.. Ta sig upp ur soffan.. Vända sig i sängen.. Städa.. Kliva ur bilen.. Gå ut o rasta hunden.. Blää kände mig inte alls bekväm!! Sen tryckte ju lillan upp mot bröstet för att kunna få plats vilket gjorde att man under en tid hade jobbigt o andas.. O de var väldigt obehagligt.. Speciellt när man redan har panikångest sen tidigare..:/ på ett sätt önskade jag bara att detta kunde vara över. Eftersom jag blev väldigt stor om magen och den växte snabbt.. Fick jag en del bristningar.. Vilket oxå ledde till att de kliade nått fruktansvärt på magen.. Grymt irriterande.. Då de knappt hjälpte att klia heller.. Eftersom magen kändes som bedövad..:S
Vi förberedde oss så gott vi kunde med alla saker som behövdes skaffas innan. Men de är ju inte billigt att få barn alltså! :p vi köpte ny barnvagn och ny bilbarnstol, kudde, täcke, filt, spjälsängsskydd, lakan o badbalja. Annars fick vi o köpte begagnade kläder o säng. Barnkläder ser ju ut som nya när dom är sådär små för de växer ju ur de så snabbt ändå :) pricken över i:et med var ju faktiskt att pojkvännen tog körkort en månad innan satt förlossningsdatum :D nu behövde jag inte längre vara orolig för hur man väl skulle ta sig in när de var så dags!:)
Två år sen sist
Usch vad sur jag blev!! Hade precis skrivit ett långt och bra blogginlägg men gick ur appen för att öppna Facebook och hämta en bild som jag skulle ta o lägga till här nedanför, men när jag öppnar appen igen så är allt borta!! Fyy fan! Allt sparades ju innan i utkast när man skrev.. Tydligen inte längre..:/ Aja får väl försöka o skriva om igen men känns ju inte lika roligt..
Här har man inte varit inne på länge.. De har faktiskt hänt mycket på dom här senaste två åren sen man var här inne o skrev sist :p men har faktiskt känt nu att jag saknar bloggandet lite grann.. Det är skönt o få skriva av sig ibland om sina tankar och funderingar som man har. Dock har jag ingen fungerande dator längre utan får blogga från mobilen.. De funka ju det med men kanske lite jobbigt på längden.. Om man bortser från att man faktiskt kan ligga o slappa samtidigt i soffan som jag gör nu :p
Det största som har hänt under dom här 2 åren är att jag har fått en liten dotter som heter Tindra :)<3 hon föddes den 17 april 2013. Graviditeten var inte planerad och när jag upptäckte att jag var gravid var jag faktiskt inte alls säker på om jag skulle behålla barnet eller inte.. Kände mig inte riktigt redo. Har man levt med panikångest och socialfobi sen man var 17-18 år gammal och inte kunnat lämna lägenheten på flera månader för att sedan leva väldigt isolerad och beroende av andra under flera år, känner man inte riktigt att man har fått leva ut ordentligt.. De var ju inte för ens sommaren 2011 som jag kände att jag började må riktigt bra igen.. Jag kunde åka buss på egen hand.. Jag kunde handla själv.. Jag började hitta på mer och utmana mig själv för saker jag inte vågat/kunnat på flera år.. Under en liten period ville jag även påstå att jag var lycklig!!! O de ordet finns knappt i mitt liv.. Jag mådde bra! Och detta kom efter att jag hade plockat ut min andra och sista p-stav.. Jag säger inte att allt beror på p-staven men jag fick mina problem ca ett halvår efter att jag hade satt in min första stav o mådde väldigt mycket bättre ett halvår efter att jag hade tagit ut min sista.. De finns faktiskt dom som är extremt känsliga mot preventivmedel och jag är helt säker på att jag är en av dom..
I alla fall när jag nu mådde så bra o var sakta men säkert på väg mot rätt håll visste jag inte om jag vela ha barn.. Det skulle ju betyda att man skulle bli lite isolerad och låst av en annan orsak.. Man skulle bli "tvungen" att leva för någon annan.. Jag och pojkvännen diskuterade de här och han sa att han var redo och gärna vela ha barn.. De värmde i mitt hjärta och jag började tänka.. Varför inte.. Du är tillsammans med en kille som du älskar o han älskar dig.. Du fyller snart 25.. Vad väntar du på egentligen.. Tar du inte denna chansen finns de en stor risk att du kommer ångra dig rejält en dag.. Sen var jag ärligt talat rädd för att jag skulle få skulden efter en ev abort varje gång vi bråkade med.. Eftersom han verkligen ville detta o jag skulle då ha tagit de ifrån honom.
Så valde att behålla barnet <3 inte enbart för hans skull utan vad visste jag egentligen om barn?! Jag har inga småsyskon eller småbarn i min närmaste släkt.. De kunde ju faktiskt bli mysigt oxå att bli en familj <3
Så fel man kan ha!
Mötet idag blev ju lite intressant! Hade otroligt fel när de gällde att hela Försäkringskassan hade flyttat bort till vid högskolan. Kände redan en tveksamhet på vägen dit men åkte ändå. När jag kom dit möttes jag av en som jobbade där.. Hon frågade vad jag hade för ärende och då sa jag att jag skulle på möte. Det är bara kundtjänst som har flyttat hit, alla andra sitter kvar i stan säger hon då. Lite smått panik då klockan var 10 över ett och mötet skulle börja kvart över :/ men de var bara att gå till bussen så fort man kunde och hoppas på de bästa. Min handläggare ringde mig när jag var på väg och de var ingen fara, var tydligen många som gjort samma misstag haha. Tur att man inte är ensam.
Efter mötet åkte jag hem och tog de lugnt. Mös ner mig i sängen med mina små en stund innan de var dags för kvällsmat och TV. Nu är de snart dags för sängen och i morgon blir de veterinären med Flisan för hon ska få sin årliga vaccinationsspruta.
Mitt i natten?
Klockan är strax efter 06:00 och de känns som de är mitt i natten. Ser ut så när man kollar ut i allafall och de är alldeles kolsvart..:/ och värre lär de ju bli när vintern kommer.
Älskling stack precis till jobbet, därför jag är vaken nu. Men ska försöka somna om en liten stund till. Känns för tidigt för mig att gå upp nu. Tycker min finaste är duktigt ialf som frivilligt bestämmer sig för att börja en timme tidigare, när dom har mycket att göra på jobbet så dom blir klara nån gång. ;) vissa gör ju allt för att sova så länge som möjligt annars :p
Igår kväll skrämde Viggo livet ur mig!! Jag och älsklingen satt och åt kvällsmat i soffan, och Viggo låg lugnt med huvudet i killens knä. Rätt var de är rycker han bara till... Sätter sig upp och håller upp höger framtass som han skulle ha ont. Jag bara släpper allt jag har i händerna.. Frågar vad de är och börjar klämma och känna men han reagerade inte som han skulle ha ont. Älsklingen ställer sig upp och ropar på han så vi skulle se hur han går...då blev de nått konstigt med bakbenen och han haltar fram jätte konstigt med nästan alla ben... Är stel och skakar :S ringer direkt till smådjurskliniken, men kommer ej fram.. (satt i kö över 40 min...) under tiden blir som tur är Viggo bättre och bättre. Stelheten mattas av, men då blev han vinglig i stället.. Nästan som han var full?!?!:S till slut lägger sig de med och han blir som vanligt tack och lov! <3 men vad fan var detta?!?! Någon som har nån aning? Rädd som fan blev jag ialf!
Snart dax att sova
Vad smidigt de är att ligga i sängen och blogga :) inte varje dag man kunnat göra det! Snart är de dags att släcka ner och sova så man kan ladda upp sig inför morgondagen, som består av lite fix och sen möte på Försäkringskassan. Tycker de är fett jobbigt att dom bytt plats bara.. Det var mycket smidigare när dom satt mitt i stan och inte mitt emot högskolan där dom nu sitter.. Funderade på hur man skulle ta sig dit.. Ettan/trean och hoppa av vid klostergatan o sen gå?! Men sen sa älsklingen att 28 faktiskt går förbi F-kassan så då tar jag ju självklart den! Tack älsk för att du sa det!
Idag har jag annars haft en bra dag då man orkar göra lite nytta och ta tag i saker :) känns härligt, då jag annars känt mig väldigt orkeslös och sovit de mesta av tiden eller kollat TV/film.. Men man blir ju arg på sig själv till slut när man läser och ser hur andra kämpar på med sitt. Gör saker som dom egentligen kanske inte vågar men gör ändå för att komma nånstans i livet o känna att dom gjort något o levt livet ut! Avundas dom! Önskar jag kunde vara lite starkare och våghalsigare! Finns så mycket jag skulle vilja göra och testa på men inte vågar ;p
Skaffat blogg appen till Iphonen
Jaha då har man laddat ner blogg appen till mobilen ;) hoppas de hjälper en att uppdatera lite mer! Min dator är ju inte så smidig att blogga från längre, då den mer känns som en stationär dator än en bärbar nu för tiden. Det trådlösa internet dog för nån månad sen så måste sitta med nätverkskabel inpluggad om jag ska använda internet.. Vilket jag typ alltid gör om jag sitter vid en dator.. Vad ska man annars med en dator till?! Haha. Sen är de ju nått knas med batteriet/laddaren, då batteriet vägrar ladda så måste ha dator inkopplad till strömmen hela tiden :/ som sagt, inte mycket till bärbar dator?!
